Så himla nära målet nu

Idag ställde jag mig på bandet. Och mådde skitbra. Veckans mål: 9,5km. Löjligt nära milen. Började springa, första och ibland kanske till och med andra kilometern brukar va jobbiga, mest mentalt (hjärnan typ säger till mina ben att dom är trötta vilket är en stor fet lögn). Men så va det inte idag. Wohoo.

9,5km i 10km/h blir 57 minuter. För att fördriva tiden där när jag står och springer så brukar jag räkna ner "nu är det bara 500 meter kvar till 6,5km" "nu är det bara 350 meter kvar till 6,5km" osv. Sen brukar jag även kolla av vilken trolig sluttid jag kommer landa på. Så sysselsätter mig helt enkelt med lite matte. Så sätter jag lite press på mig själv att klara mig lite under det förväntade resultatet (som 57 minuter som det va idag) och sa till mig själv att om jag klarade det på 55 minuter skulle det va awesome. Två minuter är inte speciellt stor skillnad egentligen, men det är att springa typ 10,5km/h vilket ändå är att behöva springa snabbare. Och hallå, vi pratar ändå om att springa i nästan en timme och faktiskt avverka nästan en mil (i alla fall på låtsas), så då tycker jag att det är en ganska stor grej att öka på tempot lite.

Nånstans mitt i så kom tanken till mig "men hallå, det är två minuter! Varför är det så viktigt, spring långsammare, slipp bli lika trött och gör det på 57 minuter istället" fast sen slutade det i alla fall med att jag ökar på där på slutet och min sluttid blev 54:40 vilket jag är grymt stolt över!

Om en vecka vid den här tiden har jag klarat milen. #fyfanvajagärbra

(ps. viktnedgången ligger på -4,3kg just nu. Mindre än 3kg kvar!)