När man precis började tro att lilla Bus va helt frisk och kry från all skit hon haft senaste året så råkar man ut för nått nytt. Hon slutade löpa i början av april och sen dess har hon ätit väldigt dåligt. Inte ovanligt för henne, hon har matvägrat periodvis i hela sitt liv. Särskilt efter löp. Men nu va hon ännu mer ointresserad av maten. Aja tänkte jag, hon börjar äta när hon är hungrig. Sen märkte jag att hon va öm i ryggen. "hon skulle må bra av massage tänkte jag, jag ska kolla med M om hon kan lära mig". Och sen vart det påsk och vi va och fikade hemma hos mamma och pappa och Ida fick ett ben som hon inte ville äta upp. Högst ovanligt. Sen bar det iväg upp till landet där vi sov över. Njöt av underbara vårvärmen som bara den.
Sen åkte vi hem på påskdagen. På eftermiddagen säger jag till P att Idsan inte känns bra, hon känns ledsen. Hon satt mest och hängde, ville inte titta på en när man klappade henne, ingen svans ingenting. Och sen började hon andas mysko. Har aldrig sett henne andas så förut. Hon flämtade inte men kroppen rörde sig som om hon andades häftigare. Det fick mig att rusa efter termometern. 39,3. Lilla skrutt hade feber. När jag tempade henne bara nån vecka tidigare så va hon frisk.
Ida har bara haft feber en gång tidigare i sitt liv, och det va i höstas när det visade sig att hon va dödssjuk från den där jäkla fästingen. Så jag satt och va rädd mest hela kvällen. Lite senare på kvällen hade tempen gått ner till 38,6, men det kan ju ha berott på att vi vart ute i den svala kvällen och att hon haft en kall handduk på sig som svalka. Det dämpade min oro i alla fall och vi avvaktade till måndag morgon.
På morgonen hade febern gått upp till 39,5. Jag ringer Bagarmossen, ingen annan har ju öppet på en röd dag. Jag sitter och hoppas och har nästan lyckats intala mig att dom kommer säga åt mig att avvakta till tisdagen så jag skulle kunna åka till min vanliga veterinär. Dom frågar hur gammal hon är, när hon löpte senast, om hon dricker mer än vanligt (det va också en sak som jag hade tänkt på, hur hon bokstavligen hällde i sig vatten), vad hon hade för temp. Sköterskan tycker att vi ska komma in, det skulle kunna vara livmoderinflammation. Och så frågar hon om Ida har haft några blodiga flytningar. Inget som jag sett svarar jag. "Ät frukost och ta med en bok och kom hit" sa sköterskan åt mig. Så vi sätter oss snällt och äter. Och så ska jag bara läsa igenom försäkringsbrevet innan vi åker när jag märker att Ida tvättar sig, jag tittar efter och flyger bakåt. Allt jag ser är brunt blod och allt jag tänker är att det är livmoderinflammation och att nu går det illa och allt jag gör är att stå och hyperventilera och få ur mig "oh my god oh my god". P va tvungen att ruska mig för att jag skulle kunna lyssna på honom. "Var är bilnycklarna?! Nu ringer du och säger att vi är på väg så hämtar jag bilen". Och så är han borta. Helt skakig ringer jag Bagarmossen igen, och kunde knappt få ur mig det jag ville "det är blod..jag menar, det kommer blod ur.. hon har blodiga flytningar!" Sköterskan känner tydligen igen mig och säger bara lugnt "ja men ni är ju på väg, så det är bara komma". Så kör vi racerlopp bort till Bagarmossen. Blir galna på några rödljus på vägen. Halvt sladdar in på parkeringen och går in.
Väldigt tomt i väntrummet, en till där bara. Men så vet vi i för sig inte hur det såg ut i katt-väntrummet heller. På väggen fanns en skylt med hur skador prioriteras, vilket jag tyckte va superbra! Tror det va fem skalor och är det så att man tillhör några av dom lägre så känner åtminstone jag att det lugnar, att det inte är så livshotande att man måste agera nu nu nu utan att det går att fixa ändå. Vi satt där i kanske en timme och väntade innan vi träffade veterinären. Hon klämde och kände och lyssnade och konstaterade att det va livmoderinflammation, men att dom ska röntga för att vara supersäkra. Och så går hon och det ska komma en sköterska och ta blodprov. Vi väntar och väntar och väntar. Jag tror vi satt nästan lika länge inne i det där rummet och väntade på sköterskan som vi fick vänta ute i väntrummet. Tillslut kom hon, hämtade Ida och vi fick åka hem. Någon gång under eftermiddagen skulle hon opereras, hon skulle få dropp ett par timmar först bara, och så hade dom några tikar tills som också skulle opereras för livmoderinflammation. Preliminär uppskattning på priset; 40 000 eftersom det va under jourtid (röd dag). Nu hade klockan hunnit bli typ halv ett.
Runt sex så ringde veterinären som hade opererad. "Allt har gått bra, Ida mår bra" och jag kände hur huvudvärken som jag fick samtidigt som vi gick ut från Bagarmossen och som jag haft hela dagen lättade. Min lilla skrutt mådde bra! Allt skulle blir bra! Jag frågade hur mycket vi låg på i debitering så här långt, 29 000-nånting. Och så får man räkna på lite till eftersom hon skulle va kvar över natten. Så då va det bara börja hoppas på att inte för mycket hunnit gå på försäkringen så att Agria inte skulle ta hela kostnaden minus självrisken. Dom skulle höra av sig igen dagen efter när dom gått ronden så skulle jag få veta om jag kunde hämta hem Bus redan dagen efter.
Gissa om jag gick som på nålar hela förmiddagen! Vid lunch så ringer äntligen telefonen, Ida ska få åka hem :D. Efter två kunde jag hämta henne, vilket jag gjorde. Och sen började jakten på medicin. Djurmedicin är inte alls lika säkert som vanlig medicin att dom har i lager på apoteken. Och det apoteket närmast oss verkar aldrig ha nått inne. Och senaste gångerna jag behövt hämta ut medicin till Ida har jag jagat runt halva stan känns det som. Men jag åkte hem och lämnade Ida med tratt och allt, lämnade bilen i garaget och spurtade bort mot apoteket. Inte särskilt lång kö, men en mindre begåvad engelsman som tog jättelång tid. Sen blev det äntligen min tur, yay! "Mmm... dom måste jag beställa hem, det kommer i morgon eftermiddag". Hell no, jag behövde dom på stört. Så jag spurtade bort mot nästa apotek där det tack och lov va mindre kö OCH dom hade hennes medicin. Tuggtabletter, hihi. Som tydligen vovvarna tycker smakar gott enligt sköterskan som jag träffade när jag hämtade Ida. En snabb sväng in på Adidas store och handlade nya löparskor (när jag ändå va i området) och sen spurtade jag hem. Phew!
Ida tyckte inte alls att vanligt torrfoder va så kul att äta eftersom hon fått blött foder på Bagarmossen. Så bara för att hon skulle få nått i sig för medicinens skull (sånt är lite starkt för magen så ska tas med mat) så fick hon en knäckemacka. Men direkt redan när jag hämtade henne märkte jag skillnaden, hur mycket piggare och mer framåt hon va. Fantastiskt att det går så fort.
Idag har vi tagit bort det stora plåstret på magen, shit va snyggt dom har sytt ihop henne! Det kommer ju inte synas alls sen när allt är läkt. Och dom har rakat henne jättefint också, så man kan knappt se att hon ens är rakad på magen när hon står upp. Så det känns väldigt bra.
Tråkiga är att vi inte får gå promenader nu när det är så fint väder. Bara utanför dörren och rasta i stort sett nu närmsta veckan, i helgen kan vi få börja gå lite lugnt i parken. I hemgångsrådet står det att man får börja hårdträna igen efter tre veckor, vilket känns som jättekort tid. Fantastiskt hur fort allt läker.
Och just nu har jag en vovve i tratt som tycker att jag är jättedum som inte vill öppna balkongdörren. Det är ingen sol där än så det är rätt kallt. Och Ida har lite undertemp efter operationen så hon får inte bli nedkyld. Knasbollen roar sig med att titta ut genom balkongdörren så länge. Och gnälla. Det är skönt att ha henne tillbaka <3.